Lärare ska ju vara chefer som är ledare, eftersom de ska fokusera på mål, på delaktighet, på feedback, på att lyssna, på att se en och ens kompetenser och att hjälpa relationer lika mycket som de ska planera och genomföra, fatta beslut etc. Dock känns det ibland som att vissa lärare inte bryr sig om individen bakom resultatet, utan bara vill att resultatet ska bli så bra som möjligt. Dock så brukar de allra flesta lärare se till att skapa en relation mellan de själva och eleven, vilket gör att det blir ledarskap snarare än bara en position, men vissa lärare känns det som att jag inte får den kontakten med. Lärare generellt utövar ändå rätt mycket ledarskap och det känns som att de allra flesta är bra ledare.
När jag jobbade på NÄL hade jag en chef som hade starkt chefskap och inte ledarskap. Hon lyckades inte få förtroende från hennes medarbetare, och det kändes att de andra som jobbade på avdelningen ansåg att hennes chefposition var just en position, att hon inte var en av dem, utan att hon bara hade blivit tilldelad en titel. De klagade ofta på att hon inte lyssnade på arbetarna, inte tog deras problem på allvar utan ”stod över” de andra. Att lyssna och engagera och agera trovärdigt är tre saker som en ledare lyckas med, men som hon som chef inte gjorde. Detta gjorde att jag ansåg att hennes ledarskap var minimalt, och hennes chefskap stort.
Överlag anser jag att chefer oftare utövar chefskap än ledarskap, eftersom de ofta blir tillsatta på en position av t.ex. en styrelse och ofta inte hamnar på chefplatsen för att arbetarna har förtroende för hen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar